Bli expomodell

Slitz på Facebook

»» Nu finns Sveriges största tidning för män även på Facebook.

Mest lästa denna månad

Mest populära

10:

Sveriges största käft

Magnus Betnér är lika hatad som älskad, lika avskydd som framgångsrik.

Dela & Tipsa

Dela på Facebook

Tipsa en vän

För nio år sedan stod Magnus Betnér tillsammans med brorsan Mats och körde gatuunderhållning på Drottninggatan i Stockholm. En akt åt Gycklargruppen-hållet, med bland annat jonglering. Det kunde varit en vanlig (dvs oglamourös och dåligt betald) dag på jobbet – om inte slumpen ställt ståuppstjärnan Lasse Lindroth, alias Ali Hussein, i publiken. Lindroth (som avled i en bilolycka 1999) tyckte sig se en ståupp-potential i Magnus – som snart stod på Norra Brunn. Till en början blandade han jonglering och snack, men snart kom han att satsa på renodlad ståupp. Och på den vägen är det. Fast en gropig, jävligt jobbig väg.

– Tillvaron som okänd komiker sliter riktigt hårt. Det är rälsbuss och vandrarhem och dåligt betalt. Man är bokad på företagsfester med packade slipsnissar, där ingen vill se en. Det enda man bett om innan är vettigt ljus och ljud, men nog fan står det två kaffeburkshögtalare i en lokal för 600 personer. Jag har haft hur många mardrömsgig som helst, och till och med tvingats lämna scenen för att ingen hört mig. En gång blev jag presenterad med orden ”Det är inte jag som bokat in det här, och vi hade inte råd med Lennie Norman, men det här blir säkert bra, här kommer Markus Någonting.”

Efter tre tunga år gav han nästan upp. Drog ner på ståuppen och gick all-in i poker.
– När jag gör något är det för att bli bäst, så jag spelade hur mycket som helst och läste en massa pokerlitteratur.
Adrenalinjunkien Magnus blev bra. (förutom hormonpumpande grenar som jonglering, ståupp och poker har han kört rätt hårt med vadslagning.) Så pass bra att han slutat sjua i både en wsop-turnering och tvåa i svenska Pokermiljonen. Han säger att han kunnat leva som pokerproffs om han helt kapat förtöjningarna till ståuppscenen. Men det gjorde han alltså inte.
– I början av karriären surade jag en hel del över att andra fick fler och bättre jobb, men gradvis insåg jag att det här kunde bara jag själv ändra på. Bli bättre, jobba hårdare…

Han jobbade hårdare. Och blev bättre. På standup-galan 2005 utsågs han till Årets komiker. Och i höst ska han ut på megaturné med showen Inget är heligt, som sålde ut en massa föreställningar på Boulevardteatern under våren. Han är stor nu, Magnus. Enligt sin egen hemsida en av Sveriges fem bästa – men får bara ur sig två namn när han ombeds nämna de andra fyra: Johan Glans och Henrik Schyffert.

– Det är inte svenska komiker jag skulle betala för att kolla på, men bland de nya finns en hel del som kommer att bli jävligt bra, bland andra Petra Mede som körde med mig på Boulevardteatern och Martin Sonneby som blir min support i höst.

Det är mycket Schyfferthyllningar i din nätdagbok. Du är kär i honom, va?
– Ja. Han är så jävla skön och hjälpsam och varm. Och en briljant komiker. Och modig. Först gick han ut och dissade svensk standup. Sedan gick han på kurs i New York och uppträdde oannonserad på klubbar ett halvår för att finslipa tekniken, fast han hade kunnat sälja ut stora lokaler direkt. Det är en fin och ödmjuk inställning till konstformen.
Vi sitter på ett fik i centrala Stockholm, koffeinivrigt samtalande. Magnus är lik sin secenpersona, om än nedskruvad. Koncentrerade, väl genomtänkta, till synes ocensurerade ordkaskader om livet, samhället och karriären väller fram. Men det är inte enkelriktat; han lysnar lika intensivt som han pratar. Vi pratar om förebilder. George Carlin och Lenny Bruce nämns. Inga svenskar. Inspirationskällan framför andra är Bill Hicks.

– Han körde mycket åsikter, personliga tankar, en intim ton, ofta hämningslöst; han kunde flippa ur helt i en kvart och fick inte alltid publiken med sig på de resorna. Men han verkade inte tycka det var så viktigt om de tyckte det var kul eller inte. Och det har jag försökt ta som ett motto. Typ, fuck it, nu kör vi. Man måste testa sina gränser.

Så du får inte panik om de inte garvar?
– Nä. Och jag kan också medvetet avstå från skratt för att jag vill röra om i en gryta jag tycker det bör röras om i, beroende på publik och ställe. På dvd:n Magnus Betnér Uncut (inspelad utan publik; Magnus stå- och gåuppar i graffitimålad betongmiljö vid en trafikled) finns en skön sekvens där han improviserar fram en absurd scen med fyra dvärgar som glider fram och tillbaka som hockeypuckar på enorma mängder olivolja och därigenom framkallar superorgasmer åt trendoraklet Ebba von Sydow. Han blir uppenbart road själv av det drypande sexspektakel han fantiserar om. De minuterna fångar mycket av den betnérska stilen. Varav en ingrediens alltså är det spontana och improviserade.

– Det ger en extra dimension åt showen. Och improvisationer som funkar arbetas så småningom in i föreställningen. Det är en underbar konstform på det viset, att händer det något i mitt liv, så märks det på scen samma kväll. Både tankar om samhället och privata grejer kommer upp och får feedback. Det är som en blogg, fast med direktrespons från flera hundra personer.
Två andra viktiga ingredienser: Det grova språket och den våldsamma kändisattacken.

– Om man som Ebba von Sydow är chefredaktör och konstant bloggare och ger ut en bok med livsstilstips, då har man valt att vara offentlig person, och då får man ta kritik, även i brutal form. Du sparkar på dem som ligger ner, säger folk när jag hackar på Linda Rosing och Kicki Danielsson. Men det jag kritiserar är inte det faktum att de ligger ner, utan att de ligger ner på ett mittuppslag i en tidning och grinar. Och att de valt det själva. Jag skämtar inte för att få ett garv på någon annans bekostnad, utan om samhällsfenomen.
Kanske allra mest aggressiv har Magnus varit mot Runar Sögaard. Han har kallat Runar Satans son, samt offentligen ångrat att han inte dödade den kontroversielle predikanten när de satt i samma tv-studio. Det slumpar sig så att jag träffar Runar på en krog timmen innan jag ska till Norra Brunn för att titta på Magnus show. Jag frågar vad han tycker om Magnus.
– Han är en medelmåtta som måste ta till grova medel för att synas.

Gör det inte ont att vara så hatad?
– Nä, jag kan inte säga att jag bryr mig så mycket.
Jag frågar om Magnus är alldeles ärlig, och han säger att han tycker det är tråkigt att det finns så mycket aggressivitet, men att han personligen inte tar särskilt illa vid sig. Och det är klart: Efter allt Runar stått ut med av negativ publicitet får man väl tjock hud. Måste man ha tjock hud. Men under pansaret finns en människa av kött och blod. I Runars fall med en oskyldig son, som rimligtvis blir ledsen när pappa blir kölhalad. Så frågan går till Magnus:

Hur i helvete kan du säga att du borde döda killen?
– Han är en religiös fanatiker, som ser ner på andra religioner och kulturer. Han har sagt att Muhammed var pedofil, vilket är att peta på muslimer där det gör mest ont. Han har sagt att Buddha bara är en tom, brun plåtburk, att det inte finns något innehåll i hans läror. Och när han säger att homosexualitet är en psykisk sjukdom, då är det dags att ta fram storsläggan. Okej, han är inte så inflytelserik när det gäller religion, egentligen, men han är en otroligt stor mediafigur, och många tror att han är en mysig och skön kille, och det är viktigt att visa på att han inte är det. Som privatperson är han säkert världens trevligaste snubbe, de flesta är ju trevliga. Men – och det här är viktigt – man måste vara medveten om att jag kritiserar den offentliga personen, inte privatmänniskan. Folk borde ju fatta att om jag säger att man ska skjuta någon, så menar jag inte det. Det är en metafor för att det han eller hon gör som offentlig person är dåligt.

Och det är i denna metaforiska anda du har uppmanat folk att skjuta dig i huvudet om du börjar tramsa i kändisprogram.
– Precis.
Ovan nämnda Ebba von Sydow blev häromåret så trakasserad på sin blogg att den tillfälligt stängdes ned, och det hävdades att Magnus var inspiratören till dessa näthatare.

– Om debattklimatet blivit så hårt att somliga inte vågar vara offentliga är det förstås en baksida. Och om någon blir inspirerad av mina ord till att göra något riktigt våldsamt, skulle det förstås vara fruktansvärt – men jag kan ändå inte ta på mig det. Filmer, musik, böcker, artiklar… alla uttryck riskerar att trycka på en galnings knappar. Det finns alltid argument mot yttrandefriheten i form av negativa konsekvenser, men tar man hänsyn till alla de argumenten så har vi till slut ingen yttrandefrihet kvar. Och yttrandefriheten är absolut central för mig. Om Runar inte fick komma fram med sina åsikter skulle jag kanske rentav hjälpa honom. Och jag som tagit enormt mycket fajt mot rasister och nazister, tycker det är självklart att de ska få hålla möten och ge ut tidningar.

Du är emot lagen om hets mot folkgrupp?
– Ja, det är i praktiken en lag mot åsikter, ett tankeförbud. Jag menar att alla verbala yttringar ska vara okej, om de inte innebär hot, men i de fallen finns ju andra åtalsrubriker. Det blir ett sluttande plan om man ska skydda folkgrupp efter folkgrupp från kränkningar. Först får man inte kränka en etnisk grupp, sedan inte en sexuell minoritet. Nästa steg blir att man inte får kränka ett politiskt parti, eller tjocka, eller kvinnor… Det blir till slut ett tystare och räddare samhälle.

Du har haft din beskärda del av mordhot och trakasserier. Hur reagerar du? – Om folk ringer och säger att de ska skjuta mig, väsnas jag tillbaka. Men jag har aldrig brytt mig nämnvärt. De som hotar är knappast de som fullföljer.

Om Runar eller Ebba skulle ringa dig och be dig sluta håna dem?
– Vet inte. Det har faktiskt hänt med en annan kändis. Då slutade jag prata om den personen. Men jag tänker inte berätta vem det var.

Hej, Magnus, mitt namn är Satan ochjag har ett erbjudande. Du får allt i livet: Hälsa, pengar, roliga jobb, vad du vill. Men du får aldrig mer stå på scen?
– Nej tack! Jag tror jag skulle deppa ihop. Bortsett från förra sommaren då jag verkligen behövde vila, har jag under sommartorkan bara gått och tänkt: Finns jag överhuvudtaget? Vad håller jag på med? Jag är väldigt bra på att deppa ner mig. Då sitter jag hemma och surar och dricker sprit och är destruktiv. Äter ingenting, sover dåligt, sitter och kollar på skräp-tv.
Han har gått en del i terapi, dock inte ätit antidepressiv medicin. Många komiker verkar ha mycket svart i sig. Richard Pryor, John Belushi och Peter Sellers för att nämna några. Det kanske är en så vansinnig utmaning att leva på att vara rolig att man måste ha en skruv lös för att försöka. Varje uteblivet skratt är ju en förödande recension. Alltså: Bara den som är jagad av demoner vågar sig ut på den halvruttna hängbron över humorravinen.

Jämför med andra scenartister: Skådespelare, musiker. De får åtminstone artiga applåder, även om uppsättningen eller konserten är tråkig. – Jo, den olycklige komikern, det är nog en sann bild i väldigt många fall.
För Magnus lurar det svarta hålet alltid någonstans att sugas in i. Framgångståget kan ju stanna, gigen utebli. Och även om det fortsätter rulla – tja, det går ju att deppa även i framgång! Men det har varit två bra år nu. Och under intervjun dyker två viktiga anledningar upp: flickvännen Helena och Magnus tvååring Lina. Pappa och dotter kramas ömt.

– När hon var nyfödd skilde jag och mamman oss. Jag hade ingenstans att bo, turnerade mycket, och träffade knappt Lina. Jag var fruktansvärt trasig, på väg utför snabbt. Tills jag träffade Helena. I den vevan började jag också på allvar bli pappa till min dotter. Nu har vi världens bästa relation. Jag har henne gärna hemma från dagis, och Helena och jag tar ofta med henne på turné.
…men Magnus vore förstås inte Betnér om han inte krånglade till faderskapet i denna barndyrkande epok, där vi inte längre tror på vare sig Gud eller folkhemmet, utan där barnen är de som ska fylla våra liv med mening.

– Jag tycker att det hämmar parrelationen och mig själv som individ. Att hela tiden behöva ta ansvar för en liten människa som inte klarar sig själv är skitjobbigt. Jag är helt slut efter en dag med henne. Jag vill nog inte ha fler barn. Eller allra helst skulle jag inte vilja ha barn överhuvudtaget…

Tänk på att Lina kan läsa den här artikeln om fyra-fem år!
– …om det inte var så att jag kände och älskade min dotter. Men om jag fick välja: Ett helt annat barn eller inget barn alls skulle jag välja inget barn alls. Det är så otroligt jobbigt att vara farsa.
Ett särskilt uppfriskande ögonblick i Magnus show är när han förkunnar för publiken att det bästa man kan göra är att skilja sig. Vi resonerar om det där en stund – två män båda lyckligt separerade från våra barns mammor, två inbitna kärnfamiljsskeptiker. Ställer man upp Magnus analys i punktform blir det ungefär så här:

1) Långa relationer är knepiga i sig, för de blir tråkiga.

2) Det blir ännu svårare att hålla ihop om båda stressar på i karriären och statushetsen och måste leva upp till bilden av det lyckade förhållandet.

3) Om man inte har kul ihop längre, slutar man knulla – och då får man ångest för att man inte längre knullar.

4) Kärnfamiljen är på väg ut – titta bara på alla ensamstående föräldrar, plastbarns-konstellationer, adoptivfamiljer och inseminerade flator.

5) Och, slutligen, om man prompt ska envisas med kärnfamiljsstruktur, bör man kanske tillåta älskare/älskarinnor och konferensknull.
Någonting sådant.

Före intervjun funderade Magnus i sin nätdagbok över sin medverkan i Slitz: ”Jag är feminist och gillar inte alls vad tidningen Slitz står för, ändå har jag ställt upp på att bli intervjuad i tidningen. Varför? Därför att de som främst behöver höra mina tankar om genus inte är kvinnor med hår på benen och 40 poäng i genusvetenskap, det är grabbar i 19-årsåldern som tror att man måste knulla sin flickvän i röven för att vara en riktig man. /…/ Den här gången har jag ställt som krav att få snacka om tidningens kvinnosyn och då tycker jag att jag har vunnit mycket. Kan jag få ett par grabbar som sitter och bläddrar i Slitz att tänka till bara ack så lite om vad det faktiskt är de läser så har jag gjort mer nytta än skada, tror jag.”
Magnus och jag reser oss ur de trendriktigt designade fåtöljerna och går och hämtar varsin styrkande påtår.

Vad är det för fel på Slitz kvinnosyn? För få brunetter?
– Ett av budskapen är att män ska vara hingstar och knulla runt och det är bra; medan tjejer inte ska knulla runt, för det är dåligt. Ändå ska de se ut som sexobjekt.

Protest, den sexuellt aktiva tjejen hyllas ju i Slitz.
– Protesten avslås. De är bara sexuellt aktiva på ett sätt som heterosexuella 21-åriga män vill. Jag tar den i munnen. Eller Hon tar den i alla hål! Nu har jag ju inte lusläst varje nummer i tio år, men nästan varje text om en kvinna ser ner på den kvinnan. Lyfts hon fram är det för att hon har schyssta pattar. Man kan hävda att det är ironiskt, gjort med ett snett leende – och visst, så är det säkert på redaktionen. Men jag tror inte det upplevs så av unga läsare. Man för ut en bild av kvinnor som objekt; och att de är så korkade att de vänder dvd-skivan upp och ner. Det här tänkandet sprider sig till andra strukturer. Om man tycker att kvinnor bara duger till att knulla med, då är det inte så konstigt att de får sämre betalt; eller att kvinnoyrken har lägre status; eller att man utsätter ett våldtäktsoffer för extremt kränkande frågor. Detta ifrågasätts inte: För kvinnor anses vara sämre!

Vem tycker det? Jag känner inga som gör det.
– Ingen du frågar skulle erkänna det. Men det är de bilder som förmedlas. I reklam, tv-serier, tidningar, överallt. Gå in i vilken klädaffär som helst och du ser direkt vad jag snackar om. Killkläderna är mörka och grova, till för att leka i. Tjejkläderna är rosa och vita, rysch och pysch. Dem ska man vara söt i. Tjejer ska fnissa och prata smink, medan killar ska gilla paintball och bilar.

Du ger bilden av någon slags kollektiv hjärntvätt.
– Ja, utförd av oss själva på oss själva, genom vår kultur. Mitt uppdrag är att ge motinformation och förklara hur könsförtrycket uppstår.
I jämställdhetsfrågor låter Magnus som om han kom från Feministiskt initiativ. Men på en höger-vänster-skala är han svårplacerad och kallar sig helst liberal, samtidigt som han absolut inte vill bli förknippad med Folkpartiet. Han vill ha lägre skatter på arbete, röstade ja till euron, och han tycker inte sexköp ska vara förbjudet.

– Och vill man skjuta heroin i pungen ska man i princip få göra det. Myndiga människor bör få bestämma själva vad de gör, så länge de inte inkräktar på andras fria val.
Förutom jämställdhet är yttrandefrihet och antirasism de politiska frågor Magnus brinner mest för. Och om ni kommer ihåg kontroversen kring Muhammedkarikatyrerna, minns ni också att det inte i alla lägen är helt lätt att få ihop det ena med det andra. Försvarade man Jyllandspostens publicering kunde det tas som muslim-bashing – var man emot publiceringen kunde man misstänkas vara lam när det gällde yttrandefriheten. För några år sedan hamnade Magnus i ett likartat dilemma. Efter ett par skämt om judisk mediamakt och Förintelsens särställning bland folkmord blev han anklagad för antisemitism.

– Jag har tagit hårda fajter mot nazister, och för det blivit mordhotad en massa gånger. Jag kände mig väldigt missförstådd och tyckte det där var fruktansvärt jobbigt. Tyvärr är det en stämpel som aldrig riktigt går bort. Jag får fortfarande höra att den och den inte fått med sina kompisar på mina shower för att de tror att jag är rasist, samtidigt som alla som sett mig live vet att det är precis raka motsatsen. Det jag ville komma in på var att Förintelsen alltid hamnar ett snäpp ovanför allt annat lidande. Jag vill inte minska uppmärksamheten kring Förintelsen – men vi måste bli bättre på att lyfta fram andra brott mot mänskligheten. Man ska också få ifrågasätta Förintelsen. Det gör jag verkligen inte, men jag brinner för yttrandefriheten. Allt ska få ifrågasättas. Ta folkmordet i Kambodja på 70-talet. Det finns siffror på allt från 700 000 till bortåt tre-fyra miljoner dödade. Men det är ju ingen som sagt att om man inte skriver under på att minst tre miljoner dog, så är man anti-kambodjan. När det gäller Förintelsen råder andra regler… Och det gäller även staten Israel. Jag läste i ett nyhetsbrev av Olle Wästberg, att om man bojkottar israelisk avokado så är det att göra samma sak som nazisterna en gång gjorde. Är det verkligen rimligt? Det är så infekterat det här, att det är svårt att få till en bra debatt.

What makes you tick?
– Jag har väl någon naiv förhoppning om att det ska gå att förändra världen. Jag skulle kunna skriva asroligt trams om jag ville, men när jag väl står på scen vill jag ta chansen att påverka människor.

Tycker du om dig själv?
– Ja, jag tycker jättemycket om mig själv. Annars skulle jag inte orka hålla på. Det handlar ju så mycket om mig hela tiden. Man är sitt jobb.

Vad är bäst med dig?
– Att jag är ärlig, tror jag. Det är nog också det jag själv uppskattar hos andra.
Och din sopigaste sida?
– Jag blir jävligt tjurig när jag inte är på humör. Då kan jag vara världens barnsligaste: ”Jag har ingen lust, jag vill inte gå och käka, du får gå och käka själv.” ”Men vi skulle ju…” ”Jag skiter i det, jag har ingen lust.” Två timmar senare undrar jag vad jag håller på med. Den sidan skulle jag inte stå ut med hos någon annan. L