Det var med en viss rädsla vi packade ned tält och sovsäck och begav oss mot årets upplaga av Peace & Love. Två dagar tidigare hade Hultsfred beslutat sig för att ställa in, något som få hade räknat med trots dalande besökarsiffror. Men vad hade vi att vara oroliga för? Nu var det ett faktum att Borlänges största kalas också hade blivit det största av sitt slag i hela landet. Här går skåningen hand i hand med mäskbrännaren från Överkalix. Här umgås man med kvinna, kvinna med kvinna och man med diverse däggdjur. Till och med den berömde bajsmannen (eller en kollega) hade flyttat till Borlänge.Vädret, liksom stämningen var på topp och allsång hördes redan på campingens uppfart. Det var dags att korka upp och genomföra årets längsta spaning!
Kl 11.15
För att stå ut en morgon i campingområdet (chefen ville inte unna oss hotell) som mer liknar en flyktingförläggning där något gått riktigt snett finns det bara en väg att vandra. I fyllans tecken. Partystämningen är redan på topp när vi hinkar screwdrivers i plastmugg och tuggar polarbröd till frukost. Nästa morgon lär bli etter värre. Vadå vi sunkiga?
Kl 12.30
När apelsinjuicen verkar piggnar vi till och bestämmer oss för att ta en tur bland de drygt fem tusen kupoltält som trängs bland langosvagnar, sopor och slängda ölburkar. Var vi än stannar till möts vi av glada, berusade ungdomar som mer än gärna bjuder på en äcklig drink eller en ljummen öl. En perfekt uppladdning inför den kommande kvällen.
Kl 14.00
Campingfyllan är fullkomlig och vi börjar röra oss mot festivalområdet. På vägen utbrister ledet av folk i en fruktansvärd allsång. Håkan Hellströms allra mest uttjatade alster gormas för fulla muggar och vi kan inte mer än att vråla ut tonerna till Körbergs gamla erdänga Stad i ljus.
Kl 18.00
Hungriga som bara två sunkiga festivalrävar kan vara drar vi direkt till Station 1 i mitten av festivalen. Restaurang, nattklubb och hotell. Uteserveringen är självklart full men vi lyckas fixa ett bord där en hårdrocksfamilj slår sig ned och hånar oss för vår okunskap i ämnet dödsmetall.
Kl 20.00
Vi bestämmer oss för att göra en visit på den vuxna så kallade lugna campingen. Till vår stora förvåning är känslan av fest plötsligt som bortblåst och vi möts av föraktfulla blickar och avlägsna suckar när vi tågar fram läppjande på helt vanlig folköl. De borde ha döpt den till ”tråkcampingen”.
KL 21.00
Väl tillbaka på festivalen tar vi ett moget beslut att kicka igång den numera något trötta partykvällen och rör oss mot festivalens minsta öltält. Väl därinne får vi direkt hugg på ett gäng sommarfräscha Leksandsbor. Miljön är som sig bör. Långbord där man skålar med allt och alla.
Kl 22.00
Vi smiter förbi den enorma kön som bildats till det stora öltältet och utbrister i en high five och tre öl vardera. Det lilla vi hinner se innan den sura entrévärlden misstror våra avsikter att skapa viktig journalistik och kastar ut oss är mycket positivt med glatt folk i alla åldrar.
KL 23.00
Utkastade och märkbart sårade går vi mot ställets vip-område för att vila upp oss i deras sköna plastsoffor och hinka billig bärs. Vi slickar våra sår men tröttnar relativt fort. Avsaknaden av kvinnlig fägring är så total att vi ifrågasätter det faktum att de valt att kalla stället för vip.
KL 23.00
Utkastade och märkbart sårade går vi mot ställets vip-område för att vila upp oss i deras sköna plastsoffor och hinka billig bärs. Vi slickar våra sår men tröttnar relativt fort. Avsaknaden av kvinnlig fägring är så total att vi ifrågasätter det faktum att de valt att kalla stället för vip.
Kl 02.00
Tillsammans med tjugotusen andra valfärdar vi mot utgången. Ett leende vilar på våra läppar. Festivalen har varit allt och lite till. Folk är trevliga. Man pratar med varandra och dansar utan att tänka på morgondagen. Den kommande natten fullbordar vi dekadensen utanför en husbil.